We Both Know

Igår när jag var ute och gick upptäckte jag plötsligt att jag hade haft "We Both Know" (All Good Things, 2000) på en av mina spellistor jag nästan aldrig lyssnar på och den låten var det ett antal år sen jag hörde senast. Det är en utav låtarna som jag tycker bäst om på "All Good Things" även om jag inte gillar skivan särskilt mycket och är en låt som jag har många minnen till, bland annat lyssnade jag nästan uteslutande på den när jag åkte tåg första gången själv hem från Stockholm. Det var på natten och jag känner fortfarande en del av spänning och vuxenhet så fort jag hör de första takterna på den här låten.

Jag tror att jag lyssnade för mycket på den under den perioden, den första bli-vuxen-perioden, för jag har haft den uppfattningen att det är en låt jag är trött på men det var roligt att höra den igen. Den får nog en framflyttad position på en annan spellista i dagarna, känner jag.

Den är en ganska ospännande lugn poplåt egentligen men på något sätt tycker jag att den är fin och jag har svårt att inte få tårar i ögonen när jag hör den. Den berör mig på ett sätt som jag inte riktigt fattar själv, tror jag.

*
Kan musik ens jämföras mellan på skiva och live?